"Återvändaren" ...hos skogssamer i Luleå - 2023 - Romanen av Anders Sundkvist

Post optimisé écran 21/9 , affichage taille réelle sans zoom sous Firefox

Efter 35.000 kilometer med cykel, oktober 2019-februari 2023, orienterade jag återigen min tillvaro mot en ny, spännande livsresa. Lycka och framgång

Je fais mon retour au-dessus du Cercle Polaire [1] , ici chez les Sámis [2] forestiers à Luleå

Bonjour Emiliano av Modernista förlag,

c'est parfait, super, det är fantastiskt. Efter att ha översatt Alex Schulmans romanen "Bränn alla mina brev" i vintras, och nu Marianne Cedervalls "Spinnsidan" den här våren, hade jag gett mig själv valet mellan Anders Sundkvists "Återvändaren" och Anna Janssons "Onda drömmar", som jag just hade börjat översätta till franska.

Nu är det definitivt Återvändaren som gäller först. Tack!  Jag är glad som en lax.

När du läser mina sammanfattningar med länkarna däruppe, du kommer att begrippa att det med Återvändaren är också för min egen del... ingen tillfällighet men bara ödet. Varför? I Anders Sundkvists romanen "Återvändaren" kretsar berättelsen också kring en pojke, precis som i Alex Schulmans och Marianne Cedervalls romanerna.

Till exempel, jag känner "bra" cykelvägen och -spåret bredvid Luleå, och jag tror att det är verkligen mycket nödvändigt för att känna den här atmosfären som romanförfattaren upplevde där kring den förlorade lilla pojken. I mitt liv, som i Alex Schulmans "Bränn alla mina brev", jag fyller nästan 71 år, att kämpa och att återupptäcka min egen barndom. Också med mina 13.000 kilometer på cyckel utan el runt polcirkeln... Till exempel jag skrev en gång >>> min far hade slagits mig ihjäl den 30 november 1953, och sedan dess har jag letat efter liv. Jag måste tacka livet... detta är Dada-surrealisternas humor från Rhenlandet, och Jean Hans Arp var hemma i Strasbourg precis som jag. I Alsace, bredvid älven Rhen, är vi franska, men med fransk sensibilité och vi är mycket seriösa! På andra sidan är människorna bara seriösa...  Usch ! Dansar och ler, såsom i Piteå, tack!

Om två och en halv månad är jag klar med översättningen och skickar pdf:en till dig. Och sedan bär det av till Gotland igen i 5 eller 6 veckor för att cykla och lära mig att prata med folk.

Franska förlaget Actes Sud ger företrädesvis ut svenska romaner.

Jag önskar dig en härlig sommar. Och hälsningar till Anders.
                                                                                                                Thomas, Strasbourg / Frankrike

Note(s)

  1. ^ Ndtr: pendant 10 ans, avant mon départ à la retraite que j'ai prise à mes 67 ans, je disais qu'à la retraite j'irai m'expatrier à Umeå en Suède sur le littoral du Golfe de Botnie. Cela ne s'est pas fait, mais voilà que je repasse par Luleå pour 2 mois et 1/2, plus avec le vélo mais avec le stylo.
  2. ^ Ndtr: Pour les Sámis, le territoire n'a pas exactement le même sens que dans la pensée occidentale. Les Sámis méprisent les cartes car ils estiment qu'un territoire n'est pas simplement l'objectivation d'une aire, codifiable et communicable à volonté. Ils considèrent que le territoire ne peut être appréhendé qu'en étant vécu de l'intérieur. Ainsi, chaque repère géographique, comme une rivière par exemple, n'a du sens qu'à travers les activités et les souvenirs qui y sont associés, ce qui explique que chaque élément naturel ait son propre chant joik. Le joik est une manière de rendre présent le lieu évoqué, d'invoquer la perception d'un ailleurs

Hej Hej Marita,

heute morgen schickte ich nach Stockholm und bei uns in Frankreich nach Arles, mein 2. Manus von meiner zweiten Übersetzung.

Und eben, bekam ich von einem dritten schwedischen Verlag, Modernista, aus Stcokholm,
diesmal bevor ich richtig anfing, einen dritten Roman zu übersetzen, den uppdrag att översätta romanen "Återvändaren" av Anders Sundkvist.
Nah! Dann verbringe ich den ganzen Sommer damit   ...und hier dreht sich wieder alles um ein Kind, das mehr oder weniger von den Vorfahren erstickt wurde.

Ich freue mich bald wieder im Ostseegutshaus in Kleinströmkendorf am Salzhaff zu sein.

Dein Gefährte, Thomas, empfing mich damals wie den Wiederkehrenden aus der Bibel, schrieb ich Dir oft seit 2017.
Und dies erlebe ich fortwährend, fast ohne Unterbrechung seit diesem Sommer 2017.

Vielleicht hast Du noch meinen geschriebenen Traum im Kasten, den ich im Januar 2023 machte.
Und... siehe da, Återvändare ist die schwedische Übersetzung für Wiederkehrender.
Also, wie üblich, kein Zufall, nur Schicksal - det är ingen tillfällighet, det är bara ödet.

In einem der Links, hatte ich am 4. August 2017, Thomas,
einen Satz vom schwedischen Dichter und Nobelpreisträger, Tomas Transströmer gewidmet:

"Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är 'jag'.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare
".

"In mir trage ich meine vergangenen Gesichter, so wie ein Baum seine Jahresringe.
Es ist die Summe von ihnen, die mein "ich" bildet.
Der Spiegel sieht nur mein letztes Gesicht, meine früheren Gesichter fühle ich alle".

"En moi je porte mes vieux visages, comme un arbre a ses cernes.
C'est la somme de ce qui est mon "je".
Le miroir ne voit que mon dernier visage; du passé, je ressens tous mes visages."

Hab es gut im Gut

mfG

Thomas

------------------------

Augusti 1983

Han gör som han brukar när tårarna vill fram. Biter samman käkarna. Blundar hårt.
    Manar fram "den hårde".
    Den som alltid härdar ut.
    Soldaten.

    Men hur länge? Hur länge ska jag orka?
    Johnny blinkar bort det våta och ökar farten längs grusvägen.
Han trampar ursinnigt på pedalerna, reser sig från limpsadeln och hukar över det breda Stockholmsstyret för att inte tappa fart i uppförsbacken. De smala benen värker. Knogarna vitnar när han klämmer åt om den röda gummihandtagen.
Just nu skiter han i att han fortfarande har cykeln han fick när han var elva. Han orkar inte bry sig, bara han kommer bort från stan.
Och all skiten.
En enda bil passerar, en grön Saab V4, och när motorknattret försvinner bortom krönet blir det tyst. Ljudet av gruset under den blå Crescenten är allt som hörs, och rasslet när det torra gräset vid vägkanten ibland letar sig in mellan ekrarna.

Il fait ce qu'il fait d'habitude quand les larmes menacent de déborder. Amer, les mâchoires serrées.
Extrêmement tendu, il ferme les yeux très fort.

    Il exhorte en lui le "dur à cuire".
    Celui qui persévère toujours.
    Le soldat.

    Mais pour combien de temps? Combien de temps vais-je tenir?
    Johnny cligne des yeux pour faire partir plus vite cette eau des larmes et accélère sur le chemin de terre.
Il pédale furieusement, se lève de la selle et se plaque sur le large guidon
[1], à poignées rehaussées et cintrage arrière de 90°, pour ne pas laisser fléchir la vitesse dans la montée. Ses jambes fluettes lui font mal. Ses articulations deviennent blanches quand il se crispe sur les poignées en caoutchouc rouge.
Là, il se moque de savoir qu'il a encore le petit vélo qu'il a reçu à ses onze ans. Il s'en fiche, pourvu qu'il quitte la ville.
Et toute cette merde.
Une seule voiture passe, une Saab V4 de couleur vert jade, et lorsque le rugissement du moteur disparaît sur la crête, le silence est là. On n'entend que le bruit du gravier sous le vélo Crescent bleu, et le bruissement de l'herbe sèche du bord de la route qui se glisse parfois dans les rayons.

Det fanns en tid då Johnny brukade finna något slags ro längs sommarvägen. På väg mot stugan och ensamheten. Den omgivande skogen med hans hemliga ställen.
Ekan som han brukade ta ut på älven när han behövde vara själv.
Men nu känns det som att världen krymper samman allt snabbare. Som om himmel och jord, väggar och tak, skjuts ihop i rasande fart runt omkring honom.
Tills det bara finns ett litet hörn kvar att andas i.
Och snart tar syret slut.
Trycket över bröstet lättar när han hör bruset från älven. Han ser brunt trä skymta mellan tallstammarna, en solreflex i en fönsterruta.
Han svänger vinglande av från grusvägen och nu är det bara en smal övervuxen stig mellan träden innan han når gläntan framför stugan. Sista biten släpper han cykeln som ett pling från ringklockan skramlar ner i diket medan han småspringer och snubblande låter sig falla bland rallarrosorna på den lilla vildvuxna ängen vid sovstugan.

(Photos: enfants à la place Kléber à Strasbourg /
le fleuve Torne, mes expéditions arctiques à vélo)

Il fut un temps où Johnny avait l'habitude de trouver une certaine forme de paix sur la route de l'été.
Vers la cabane et la solitude.
La forêt tout autour et ses places à lui, secrètes.
Le canot avec lequel il avait l'habitude d'aller sur le fleuve Lule quand il avait besoin d'être seul.
Mais aujourd'hui, il a l'impression que le monde se contracte de plus en plus vite. Comme si le ciel et la terre, les murs et les plafonds se projetaient sur lui, tout autour de lui, à une vitesse vertigineuse.
Jusqu'à ce qu'il ne reste plus qu'une petite encoignure pour respirer.
Et rapidement, l'oxygène lui manque.
La pression sur sa poitrine se relâche lorsqu'il entend le grondement du fleuve dans les ressauts. Il entrevoit du bois brun entre les troncs de pins, un reflet solaire dans la vitre d'une fenêtre.
Il quitte la route de gravier et il n'y a plus qu'un étroit passage entre les arbres, envahi par la végétation, avant qu'il n'atteigne la clairière devant la cabane. Sur les derniers cent mètres, il lâche le vélo et le pling-pling de la sonnette retentit dans le fossé, tandis qu'il trotte, trébuche et se laisse tomber en plein dans un champ de Rallarros
[2] de la petite prairie sauvage qui borde la cabane endormie.

 

På rygg med utslagna armar stirrar han rakt in i den nedåtgående solen. Ett bultande hjärta under jeansjackan. Ljuset blir snart så starkt att han måste sluta ögonen. Under de fladdrande ögonlocken fortsätter solen att bränna i märkliga mönster av rött och gult.
När han var mindre var han rädd för att ligga i gräset. Humlorna, spindlarna och myrorna skrämde honom.
Och att inte kunna se om någon närmade sig i det höga gräset.

Nu känns det skönt at tinte bry sig.

Att bara överlämna sig.
När han öppnar ögonen igen hard et börjat skymma. Han lyssnar till tystnaden, som är annorlunda nu på kvällen. När vinden stillnat och älven brusar klarare.
Han hör svaga ljud från skogen och tänker att det kanske var de som väckte honom. Eller var det en dröm? Helst vill han bara ligga kvar men nu är trycket i bröstet tillbaka. Det långa, blonda håret har tovat sig men han låter det vara, borstar inte ens av kläderna när han sakta reser sig och går mot storstugan.

Sur le dos, les bras en croix, il fixe le soleil couchant. Un cœur qui frappe sous sa veste en jean. La lumière devient rapidement si forte qu'il doit fermer les yeux. Sous ses paupières battantes, le soleil continue de brûler en d'étranges motifs rouges et jaunes.
Quand il était plus jeune, il avait peur de s'allonger dans l'herbe. Les bourdons, les araignées et les fourmis l'effrayaient.
Et il ne pouvait pas voir si quelqu'un s'approchait dans les hautes herbes.
Aujourd'hui, il se sent bien de ne pas s'en soucier.

Juste, s'abandonner.
Lorsqu'il ouvre les yeux à nouveau, la nuit tombe. Il écoute le silence, qui est autre le soir. Quand le vent s'est calmé et que le fleuve gronde plus clairement.
Il entend de faibles sons provenant de la forêt et se dit que ce sont peut-être eux qui l'ont réveillé. Ou était-ce un rêve? Il préférerait rester couché, mais l'oppression dans sa poitrine est revenue. Ses longs cheveux blonds se sont emmêlés, mais il les laisse comme ils sont, il ne brosse même pas ses vêtements alors qu'il se lève lentement et se dirige vers la grande cabane.

Färgen på stuprännan har flagnat men nyckeln hänger kvar på spiken bakom plåten. Två varv måste han dra den tunga nyckeln och med en fot mot dörrposten får han upp den bågnande dörren.
Först hade modern ledsnat på farsans semestersupande och vägrat komma hit. Janne som var fyra år äldre gick sina egna vägar om somrarna och mot slutet var det bara Johnny och farsan kvar i den unkna stugan. Tills fadern också tappade lusten helt och bara stannade hemma i köket i stan, medan färgen på väggarna bleknade och lossnade i sjok och tomten sakta växte igen. En tid därefter hade Johnny stugan som sin egen men nu var det ett tag sedan han var här.
Det tar en stund innan hans ögon vänjer sig vid dunklet. Farsan byggde alldeles för små fönster i stugan, han sket i den fina utsikten mot älvstranden, brydde sig mer om att hålla nere kostnaderna för uppvärmningen.

Johnny drar in den välbekanta lukten av fukt och damm, lyssnar till det dova surret från det låga, kantiga kylskåpet i hörnet.
En gång stegade han upp stugans enda rum och fick det till fem gånger sex meter. Grova golvplankor med årtionden av barr och sand och brödsmulor i de breda springorna. De borde ha tätats men det hanns aldrig med. Farsan hade varit för trött, elle så hade ryggen värkt, eller så var det det ena eller det andra.

La peinture du chéneau s'est écaillée, mais la clé est accrochée au clou derrière la tôle. Il doit tourner deux fois la lourde clé et, un pied sur le montant, il parvient à ouvrir la porte déformée.
Au début, la mère s'était lassée des beuveries du père pendant les vacances et avait refusé de venir. Janne, de quatre ans son aîné, a parcouru ses propres chemins pendant les étés, et à la fin, il ne restait plus que Johnny et son père dans la cabane moisie.
Jusqu'à ce que le père s'en désintéresse à son tour et reste en ville à la maison, dans la cuisine, tandis que la peinture des murs se décolorait et partait en lambeaux, et que le terrain était lentement abandonné à la végétation. Pendant un certain temps, la cabane était celle de Johnny, mais cela fait longtemps qu'il n'y était pas venu.
Ses yeux mettent du temps à s'habituer à l'obscurité. Le père a monté les fenêtres de la cabane, elles sont trop petites, il ne s'est pas soucié de la belle vue sur la rive du fleuve, il était plus préoccupé par la réduction des coûts de chauffage.
Johnny respire l'odeur familière de l'humidité et de la poussière, écoute le ronronnement sourd du réfrigérateur bas et anguleux casé dans le coin.
Un jour, il a agrandi l'unique pièce de la cabane, elle fait cinq mètres sur six. Des planches rugueuses avec dans les larges interstices des accumulations pendant des décennies d'aiguilles de pin, de sable et de miettes de pain. Les espaces entre les planches auraient dû être colmatés, mais cela n'a jamais été fait. Le père était trop fatigué, ou il avait mal au dos, ou c'était l'un ou c'était l'autre.

Farmors trasmattor under ett bastant slagbord mitt i rummet, några pinnstolar, ett par kokplattor på en låg diskbänk vid kylen och vide ena kortväggen den avlutade utdragssoffan där han och Janne hade trängts om nätterna.
Morsan och farsan hade sovit bakom draperiet i alkoven vid andra kortväggen. De nätter de varit sams. Allt oftare hade farsan drupit av på ostadiga ben mot sovstugan om kvällarna.
Johnny låter dörren gå igen bakom sig.

Han sjunker ner på köksoffan och sluter ögonen.
Jag är totalt ensam.

Det knyter sig i magen när han tänker på hur de kan ha reagerat på hans meddelande. Eller kanske ännu värre: om de inte reagerar alls.
Allt är kanske redan för sent.
Trycket hårdnar i bröstet. Johnny reser sig långsamt och går över de knarriga golvplankorna och låser upp bakdörren.

Han går förbi redskapsboden utan att titta in. Förr i världen kunde han sitta i timmar där inte, fingra på stämjärn och hylsnycklar, försjunken i en drömvärld med solvarma dofter av träspån och tjära, se solen glittra i den strommande älven genom det lilla gavelfönstret där åren lagrat damm och spindelväv och torra fluglik på den omålade fönsterkarmen.

Les lirettes de grand-mère sous une solide table pliante au centre de la pièce, quelques chaises, deux plaques chauffantes sur un évier bas près du réfrigérateur et, incliné contre un petit mur, le canapé convertible où Janne et lui s'étaient entassés la nuit. Le père et la mère avaient dormi derrière le rideau drapé de l'alcôve devant la paroi opposée. Les nuits où ils étaient ensemble. De plus en plus souvent, le soir, le père s'était éloigné, instable sur ses jambes, vers la cabane dortoir.
Johnny laisse la porte se refermer derrière lui. Il s'enfonce dans le canapé de la cuisine et ferme les yeux.

Je suis totalement seul.
L'estomac se noue lorsqu'il pense à la façon dont ils ont pu réagir à son message. Ou peut-être encore pire: s'ils ne réagissent pas du tout.
Il est peut-être déjà bien trop tard.
L'oppression se durcit dans sa poitrine. Johnny se lève lentement, traverse le parquet grinçant et déverrouille la porte arrière.
Il passe devant le cabanon à outils sans regarder à l'intérieur. Il fut un temps où il pouvait s'asseoir là-dedans pendant des heures, tripotant les ciseaux à bois et les clés à douille, perdu dans un univers de rêves avec les senteurs de sciure de bois réchauffée par le soleil et les odeurs de goudron, regardant le soleil scintiller dans le fleuve qui s'écoule, par la lucarne sur laquelle les années ont déposé poussières, toiles d'araignée et, sur le cadre de la fenêtre dont le bois est à nu, des rubans secs de papier tue-mouches.

Ännu ett rum som stängts, tänker Johnny och benen rör sig tungt längs den övervuxna stigen ner mot älven.
En enda gång hade Erik följt med honom ut. Ingen av de andra killarna har ens kommit på tanken. Och numera håller de sig alla långt ifrån honom.

Ekan ligger uppdragen på älvstranden och när han böjer sig ner mot det rostiga draggankaret han huggit fast i en tuva, hör han knaket från skogen. Han tittar skrämt upp mot den lilla gläntan mellan tallarna men rädslan övergår plötsligt i förväntan när han för en kort sekund hoppas få se den ännu en gång.
Han hade varit sju eller åtta och gått upp mitt i natten för att lyssna till älven. Vid bryggan hade han hört ett brak från skogen och i höstmörkert mellan tallarna lyste två ögon som mjölkvita stenar.
Sakta hade konturerna av den jättelika älgen framträtt inför honom. De hade båda stått orörliga och betraktat varandra i vad som kändes som en evighet. Förtrollningen bröst när älgen knyckte på nacken och närmast ljudlöst och förunderligt graciöst vände inåt skogen och omslöts av mörkret.

Encore une pièce fermée, pense Johnny, et ses jambes avancent péniblement vers le fleuve sur le passage envahi par la végétation.
Erik ne l'a suivi qu'une seule fois. Aucun des autres garçons n'y a même pensé. Et aujourd'hui, ils restent tous éloignés de lui.
Le canot repose sur la rive, et alors qu'il se penche vers l'ancre rouillée accrochée à un bout, il entend le craquement dans la forêt. Il lève les yeux, effrayé, vers la petite clairière entre les pins, mais la peur se transforme soudain en impatience, car il espère pendant une fraction de seconde le revoir.

Il avait sept ou huit ans et se levait au milieu de la nuit pour écouter le fleuve. Au pont, il avait entendu un fracas venant de la forêt et, dans l'obscurité de l'automne, entre les pins, deux yeux brillaient comme des pierres d'un blanc laiteux.
Lentement, la silhouette de l'élan géant était apparue devant lui. Tous deux étaient restés immobiles et s'étaient regardés l'un l'autre pendant ce qui avait semblé être une éternité. Le charme fut rompu lorsque l'élan redressa la tête et, presque sans bruit et avec une grâce merveilleuse, s'enfonça dans la forêt et fut enveloppé par l'obscurité.

Johnny hade räknat till fjorton taggar men farsan hade bara skrattat hest och avfärdande och skakat klentroget på huvudet vid frukosten dagen efter.
Med ankaret i näven stirrar Johnny mot den tomma gläntan. Han tycker sig höra ännu ett lågt knakande från skogen men sedan blit det tyst. Han står en stund med nedböjt huvud och letar bakåt efter fler minnen. Men de bilder som flyter upp vill han inte se, så han släpper ner draggen i båtens för, tar tag med båda händerna i aktern och börjar sakta men bestämt dra den lilla träbåten över sanden de få metrarna ner till älven.

Johnny avait compté pas moins de quatorze pointes de chaque côté du trophée de l'élan, mais le père s'était contenté d'un rire rauque et dédaigneux en secouant la tête avec incrédulité au petit déjeuner du lendemain.
L'ancre au poing, Johnny regarde la clairière déserte. Il a l'impression d'entendre un autre craquement sourd provenant de la forêt, mais le silence s'installe. Il reste un moment la tête baissée et replonge dans beaucoup de souvenirs. Mais il ne veut pas voir les images qui ressurgissent et donne du mou au bout à l'étrave du canot, saisit la poupe à deux mains et commence à tirer lentement mais fermement le petit bateau de bois, sur le sable, sur les quelques mètres qui le séparent du fleuve.

 

--------------------------

Kapitel två

[...]     - Åh. Fan. Jag är verkligen ledsen, Sven-Åke. Jag visste inte…
       Han lade en hand på den gamle klasslärarens arm.
- Det är ingen fara med det. Jag har haft längre tid på mig att anpassa mig än vad Tor hade. Det är inte det. Men när tiden är utmätt får man tid att fundera. Man vill ställa till rätta det som… kan ställas till rätta.
Erik höll kvar sin hand och väntade på en fortsättning. Stefan hade bytt ställning vid bilen och lutade sig mot den öppna bakdörren. De övriga hade redan åkt.
- Det är inte rätt tillfälle nu, sa Sven-Åke med trött röst. Men ring mig gärna så fort du kan. Jag tror… eller jag vet… att det är en sak som aldrig blev riktigt… klargjord.
Sven-Åke såg plågad ut. Erik släppte taget om den gamles arm och såg allvarligt på honom.
-Vad säger du? Vad är det du pratar om? Nåt som har med Tor att göra?
Erik hörde otåligheten i sin egen röst.
- Nej, inget som handlar om Tor. Men gå nu, sa Sven-Åke och viftade i riktning mot parkeringen där Fredrik otåligt rusade den gamla besinmotorn. Har det väntat i alla dessa år kan det vänta ett tag till. Ta hand om Anna nu och vårda Tors minne. Och så ringer du när du kan. Sunderbyn. Jag står i katalogen.

- Oh. Oh, merde. Je suis vraiment désolé, Sven-Åke. Je ne savais pas...
Il posa une main sur le bras de l'ancien professeur.
- Ce n'est pas grave. J'ai eu plus de temps pour m'adapter que Tor. Ce n'est pas ça. Mais quand le temps est écoulé, on a le temps de réfléchir. On veut rectifier... ce qui peut l'être.
Erik lui tendit la main et attendit la suite. Stefan avait changé de position près de la voiture et s'appuyait contre la porte arrière ouverte. Les autres étaient déjà partis.
- Ce n'est pas le bon moment, dit Sven-Åke d'une voix fatiguée. Mais appelle-moi dès que possible. Je pense ... ou je sais ... qu'il y a quelque chose qui n'a jamais été vraiment... clarifié.
Sven-Åke avait l'air tourmenté. Erik lâcha le bras du vieil homme et le regarda sérieusement.
Qu'est-ce que tu racontes? De quoi parles-tu? Quelque chose qui concerne Tor?
Erik entendit l'impatience dans sa propre voix.
- Non, rien à voir avec Tor. Mais vas-y maintenant, dit Sven-Åke en faisant un signe de la main en direction du parking où Fredrik lançait avec impatience le vieux moteur de l'automobile. Si cela a attendu toutes ces années, ça peut encore attendre un peu. Prends soin d'Anna maintenant et chéris la mémoire de Tor. Et appelle-moi quand tu pourras. J'habite à Sunderbyn. Je suis dans l'annuaire.  [...]

<<< Huiles de ma série prémonitoire, 1986-87, sur la Chute du Mur de Berlin, et mon roman non-figuratif prémonitoire >>>

 

                                          --------------------------

                                                      Kapitel tre

[...]     - Visst är det märkligt, hur de stog fotona på den tiden? Den där uppdelningen med killar och tjejer. I stället för att blanda alla som man gör nu för tiden.
Stefan stod bakom honom och tittade på klassbilden över Eriks axel.
Erik förstod på Stefans tystnad att han hittade på den lille, kisande Tor längst ner på träbänken.
- Tjugotvå ungar. Två av oss döda före fyrtio fyllda, sa Erik efter en stund.
- Två?
- Ja, eller har du glömt Johnny?
Eriks blick sökte sig snett över fotografiet, från Tor nere på bänken längst till höger, förbi de plågade grabbarna mitt i bilden, till det övre vänstra hörnet. Längst ut, med en tydlig lucka till närmaste klasskompis, stod Johnny Fachs.
Handen var på väg mot ansiktet i en fryst, suddig gest, som om han ville stryka undan den ojämna luggen som hängde ner i ögonen. Eller kanske ville han dölja ansiktet helt. Ett allvarligt ansikte bland alla uppsluppna kamrater.
De andra barnen på bilden tittade rakt mot fotografen. Johnny Fachs blick kunde bara anas under luggen. Den såg ut att ängsligt söka sig snett åt höger, bort från klass 7C och hela spektaklet kring skolfotograferingen.

- N'est-ce pas étrange, comme ils prenaient des photos à l'époque? Cette répartition entre garçons et filles. Au lieu de mélanger tout le monde comme on le fait aujourd'hui.
Stefan se tenait derrière Erik et regardait la photo de classe par-dessus son épaule.
Au silence de Stefan, Erik comprit qu'il était en train de regarder le petit Tor qui plissait les yeux au 1er rang devant le banc en bois.
- Vingt-deux enfants. Deux d'entre nous sont morts avant quarante ans, dit Erik au bout d'un moment.
- Deux?
- Oui, ou as-tu oublié Johnny?
Le regard oblique d'Erik balaya la photographie, de Tor au pied du banc à l'extrême droite, en passant par les gosses tourmentés au centre de la photo, jusqu'à l'angle supérieur gauche. Tout au bout, avec un vide évident entre le camarade de classe le plus proche et lui, se tenait Johnny Fachs.
Sa main se dirigeait vers son visage dans un geste figé, flou, comme s'il voulait éliminer la frange irrégulière qui lui pendait dans les yeux. Ou peut-être voulait-il se cacher complètement le visage. Un visage grave au milieu de tous les camarades euphoriques.
Les autres enfants de la photo regardaient bien en face le photographe. Le regard de Johnny Fachs ne se laissait deviner que sous sa frange. Il semblait regarder anxieusement vers la droite, loin de la classe 7C et de tout le remue-ménage de la séance de photo de classe.  [...]


Kapitel sju

[...]  Erik slöt ögonen.
Knuten i magen var tillbaka.
Han hörde hånfulla skratt eka i en skolkorridor.
Han såg en ensam Johnny Fachs långt borta i änden av korridoren.
Hans smala, kutiga rygg som försvann runt hörnet.

Erik ferma les yeux.
Le nœud dans son estomac était revenu.
Il entendit des rires moqueurs résonner dans un couloir de l'école.
Il vit un Johnny Fachs solitaire très loin à la fin du couloir.
Son dos étroit, tout voûté, disparaissait après le coin.  [...]

---------------------------

En novembre 2019, j'avais recommencé à peindre, après avoir arrêté en 1995. Ce tableau n'est pas terminé. C'est la route de Stockholm à Nynäshamn que j'avais prise à vélo en octobre 2019 pour prendre le ferry pour Gotland. J'étais parti de Helsinki, je rejoignais Trelleborg. Ce sont les couleurs d'automne de la Suède. Sur la route, dont on ne sait pas si elle est faite d'eau ou d'asphalte, il y a un enfant, dont on ne sait pas s'il se noie ou s'il émerge, et à droite une sculpture du suédois Fredrik Wretman, ici dont on ne sait pas si elle accompagne du clapotis de sa main la noyade, ou si elle il la ralentit, ou si elle attire vers le bord le noyant. En haut à droite il y a sous le turban bleu, le regard de Sofiane Pamart. C'est ce matin, en ce jour du 23 juillet, 13 jours après avoir repris la traduction de Återvändaren / Le revenant, que j'ai été saisi, une fois de plus de la Force du Destin, det är ingen tillfällighet, det är bara ödet.

I november 2019 började jag måla igen, efter att ha slutat 1995. Den här målningen är inte färdig, tyvärr. Detta är den väg från Stockholm till Nynäshamn som jag hade tagit på cykel i oktober 2019 för att hinna med färjan till Gotland. Jag hade åkt från Helsingfors för att nå Trelleborg. Det här är Sveriges höstfärger. På vägen, som vi inte vet om den är gjord av vatten eller asfalt, finns en pojke, och vi inte vet om det drunknar eller kommer upp, och till höger en skulptur av den svenske konstnären Fredrik Wretman, här vet vi inte om den följer drunkningen med stänk av handen, eller om den saktar ner den, eller om den drar den drunknande pojken mot älvsstranden. I det övre högra hörnet, under den blå turbanen, finns Sofiane Pamarts blick. Det var denna morgon, den 23 juli, 13 dagar efter det att jag började fortsätta översätta Återvändaren / Le revenant, som jag än en gång drabbades av ödets makt, det är ingen tillfällighet, det är bara ödet.

Kapitel tjugo

[...] Erik lyssnade med en stigande känsla av overklighet.

Erik écoutait avec un sentiment croissant d'être transposé dans un monde irréel. [...]

[...] Erik såg på henne igen. Letade ord men fann inga. Hon fortsatte:
- Taggtråden, fick jag heta. Musen ibland. Eller Musslan. Stinkverket för att ni tyckte att jag luktade illa. Plankan för att jag inte hade några bröst. Inte som Madde och Birgitta. De var också högt uppe på stegen, nästan i nivå med såna som du och Stefan och Tor.
Jag förstår varför Johnny stretade emot. Varför han inte ville bli sammankopplad med mig. Det skulle ju bara sänka honom ännu mer. I klassen var han inte mobbad lika hårt som jag, eller Ann-Britt eller Rolf, om du minns dem. Johnny var ju bara utestängd, utfryst och plötsligt oönskad i ett sammanhang han trodde att han tillhörde.

Erik la regarde à nouveau. Il chercha des mots, mais n'en trouva pas. Elle continua:
- On m'appelait le fil barbelé. Parfois, la souris. Ou Musslan, la moule. La plante qui pue parce que vous pensiez que je sentais mauvais. Plankan, la planche, parce que je n'avais pas de poitrine. Pas comme Madde et Birgitta. Elles étaient aussi très haut dans l'échelle, presque au même niveau que toi, Stefan et Tor.
Je comprends pourquoi Johnny avait résisté. Pourquoi il ne voulait pas être associé à moi. Cela n'aurait fait que l'abaisser encore plus. En classe, il n'était pas aussi malmené que moi, ou qu'Ann-Britt ou que Rolf, si tu te souviens d'eux. Johnny était simplement exclu, ostracisé et soudainement indésirable dans un écosystème auquel il croyait appartenir. [...]

[...] Från sitt hörn i klassrummet och på avstånd i korridorerna hade hon sett hur Johnny gradvis uteslöst från kretsen kring Erik, Stefan och Tor. Johnny hade blivit tystare och fåt det allt tyngre i skolan. De andra tre var de populära och hade det lätt i skolan, var de som snackade och satte tonen i klassen. Johnny platsade inte längre, det var uppenbart för alla utomstående.
- Jag såg gapet som växte mellan Johnny och er andra. Hur han blev mer och mer fötvivlad ju mer ni stängde honom ute. Är man på botten blir man en mästare på att obeservera. Jag var som en strykrädd hund som trånade efter en snäll husse, eller en lekkamrat åtminstone. Jag avvaktade och noterade, iakttog hungrigt spelet runt omkring för att se vem som kom upp sig och vem som hamnade i onåd. Om någon började falla tillräckligt djupt för att kunna bli min vän. Någon som inte längre hade mer att förlora.
Erik lyssnade under tytsnad. I små fragment kom bilder från skoltiden tillbaka, bilder som han trodde att han stuvat undan för alltid.
- När vi väl började kapa bandet gick det snabbt, berättade Yvonne. Överenskommelser och viskningar som inte gällde honom, snabba uppbrott efter lektionens slut där Johnny inte hann få ihop sina grejer innan ni var ute ur klassrummet. Snart såg man honom flera meter efter er i korridorerna, sedan hängde han inte med alls.

De son coin, en classe, et de loin dans les couloirs, elle avait vu Johnny être progressivement exclu du cercle autour d'Erik, de Stefan et de Tor. Johnny était devenu plus silencieux et avait de plus en plus de difficultés à l'école. Les trois autres étaient les plus populaires et avaient la vie facile à l'école, ils étaient ceux qui parlaient et qui en classe donnaient le ton. Johnny ne s'intégrait plus dans le groupe, ce qui était évident pour tous ceux qui n'étaient pas de la partie.
- J'ai vu le fossé se creuser entre Johnny et les autres. Je l'ai vu devenir de plus en plus désespéré au fur et à mesure que vous l'excluiez. Quand on est au plus bas, on devient un maître du déni. J'étais comme un chien étranglé qui se languit d'un bon maître, ou au moins d'un compagnon de jeu. J'attendais et je prenais des notes, observant avec avidité le jeu autour de moi pour voir qui se relevait et qui tombait en disgrâce. Si quelqu'un commençait à tomber assez bas pour devenir mon ami. Quelqu'un qui n'avait plus rien à perdre.
Erik écoutait en silence. Par bribes, des images de ses années d'école lui reviennent, des images qu'il pensait avoir mises de côté pour toujours.
- Une fois que nous avions commencé à rompre les amarres, c'est allé très vite, dit Yvonne. Des pactes et des chuchotements qui ne le concernaient pas, vos sorties de salle de classe, instantanées, après les cours où Johnny n'arrivait pas à trouver marques et repères. Bientôt, on le voyait à plusieurs mètres derrière vous dans les couloirs, lambiner, puis il ne suivait plus du tout. [...]

[...] - Det där mörkret. Det var inte bara… sorg. Det var rädsla också. Skräck.
- Cette obscurité. Ce n'était pas seulement... de la tristesse. C'était aussi de la peur. De l'horreur. [...]

Kapitel 37a

Söndag, den 06 augusti 2023, klockan 13:20.....  på sidan 212 grät jag.

Mes peintures: 1995, "Es ist vollbracht"  /  1989, "Coma"

-----------------------

"Luleå, 1983. En 13-årig pojke hittas död i älven.
Två decennier senare är en av hans vänner tillbaka
"

                                                 Anders Sundkvist

Note(s)

  1. ^ Ndtr: en suédois, Stockholmsstyret = le guidon de Stockholm
  2. ^ Ndtr: cette espèce variétale violette est appelée en suédois Mjölke ou Rallarros. Le nom Mjölke, aussi Epilobe de Saint-Antoine en français, vient du fait que la plante produise du latex, un liquide laiteux toxique composé d'une diversité de molécules, dont des alcaloïdes et des terpènes. Mjölk en suédois = lait. Rallarros: le nom suédois vient de Rallare (prononcer Rallaré). Un Rallare est un ouvrier du rail qui construit les voies de chemin de fer. Et tout au long de la voie prolifère cette plante qui a pris le nom de Rallarros. Quand on monte au Nordkapp / Cap Nord à vélo, cette plante vous rend heureux sur 3000 kilomètres.

Commentaires

1. Le 28. juillet 2023, 19h45 par Thåmas

2. Le 3. août 2023, 19h36 par Thåmas

3. Le 5. août 2023, 15h29 par Thåmas

4. Le 11. août 2023, 11h15 par Thåmas


Ja upptäckte romanen först när jag översätta texten      /      Je ne découvre le roman que quand je traduis le texte
 

5. Le 20. août 2023, 23h02 par Thåmas

 

 

Kapitel 66     et   fin

[...] Tor och Annas dotter Linnea hade lagt små, färggranna stenar i en rad på korset. I gräset hade Anna placerat några målarpenslar och en sliten färgpalett. Erik lade rosen på paletten. [...]

[...] Linnea, la fille de Tor et d'Anna, avait aligné de petites pierres colorées en rang sur la croix. Anna avait placé dans l'herbe quelques pinceaux et une palette de peintre utilisée . Erik avait déposé la rose sur la palette. [...]

 

 

6. Le 21. août 2023, 00h09 par Thåmas

Kapitel 61

....  på sidan 301 och 302 grät jag.

 

 

Pour arriver à la fin de ma traduction, j'ai donc recopié en entier sous Word le texte, chapitre par chapitre et par blocs d'environ 15 lignes.

Puis je traduis, ce qui ajoute 2 lectures.
Puis je relis en entier chaque chapitre traduit.

Et me voilà à 4 lectures.
‐-----
Maintenant je vais relire en parallèle dans les 2 langues le roman, et après je relis uniquement en français.

Au final j'ai lu 7 fois le roman et on a dans les 1000 heures de travail.

J'espère que j'ai fini avant mon départ en vacances en Suède sur l'île de Gotland.

7. Le 13. décembre 2023, 17h23 par Thåmas

màj du 13 novembre 2023

-----------------------------------

Hej Hej på er alla,

ça y est !

L'auteur du 3ème roman que j'ai traduit cette année, Återvändaren (ma traduction du titre >>> "il revient" et non pas "le revenant"),
vient aussi de m'envoyer ses compliments les plus enthousiastes !

Je sentais bien, lors de mes nouveaux 1875 km sur Gotland et Fårö,
que je rendais quelque chose de visible
dans ce que j'éprouve depuis tant d'années comme étant de l'invisible et du silence.

Ci-dessous son mail que je viens de recevoir et avant ma traduction en bleu.

Bon, je remets à neuf la fourche télescopique de ma tronçonneuse Husqvarna,
puis je me donne une semaine de vacance et ensuite je commence ma 4ème traduction pour cette année
et donc le 2ème roman d'Anders Sundkvist "Akrobaten".
J'espère pouvoir le rencontrer l'année prochaine en Gotland où il a sa 2ème résidence.

mvh

Thåmas

 

Bonjour Thomas.

C'est une nouvelle fantastique que tu aimes mes livres, j'en suis heureux!

Le fait que tu aies également pris en charge la traduction de mon 1er roman, Återvändaren,
est également fantastique et représente un travail impressionnant au plus haut point,
même si mon français n'est malheureusement pas au top.

Bien entendu, je souhaite que mes livres atteignent le plus grand nombre de lecteurs possible, tant en Suède qu'à l'étranger.
En ce qui concerne Återvändaren et les prospectives de vente dans d'autres pays,
Emiliano et d'autres personnes de la maison d'édition Modernista sont responsables de cette partie, et je dois donc m'en remettre à eux.

Merci encore pour ton estime que tu témoignes au sujet de mes écrits !

Avec mes salutations amicales.

Anders

Anders Sundkvist
Journaliste et écrivain


-------- Message transféré --------
Sujet : Re: Fwd: Översättning från SE till FR / Återvändaren, Anders Sundkvist är på väg till Stockholm
Date : Mon, 13 Nov 2023 14:34:15 +0100
De : Anders Sundkvist <*************@ordat.se>
Répondre à : *************@ordat.se
Pour : Thomas ******    thomas.******@sfr.fr>
Copie à : e*******@modernista.se, i*********@modernista.se, c***********@modernista.se, k********@modernista.se, m****@modernista.se

 

Hej Thomas.

Det är fantastiskt roligt att du gillar mina böcker, det gläder mig! 

Att du också tagit dig an att översätta min debut Återvändaren är fantastiskt likaså,
och ett högst imponerande arbete, även om min egen franska dessvärre inte är på topp.

Jag vill såklart att mina böcker ska nå så många läsare som möjligt, såväl inom som utom Sverige.
Vad gäller Återvändaren och försöken att sälja den till andra länder
har Emiliano m fl på Modernista förlaget hand om den delen, varför jag får hänvisa till dem.

Tack igen för den uppskattning du visar mitt skrivande!

Med vänliga hälsningar

Anders

Anders Sundkvist
Journalist och författare

8. Le 16. février 2024, 17h30 par Thåmas

Nombre de mots

La fonction "commentaire" s'affiche du côté public,
mais ne fait pas aboutir les commentaires sur le back-office, modération ou pas.
Seul l'auteur du site peut déposer ses commentaires à partir du back-office (problème informatique).

copie non commerciale partielle à l'identique autorisée avec citation de source.
Un site est un acte public. Je n'alimente pas de forum.
A propos de l'auteur.

Conforme à la Charte

Ajouter un commentaire

Le code HTML est affiché comme du texte et les adresses web sont automatiquement transformées.

Egalement dans la catégorie "Återvändaren - 2023"

Fil des commentaires de ce billet