suite de ma 6ème traduction depuis le suédois >>> "Det sista konstverket" av Sofia Lundberg - "La dernière œuvre" | Saison II
Par Thåmas le 30. mai 2026, 10h34 - Catégorie : översättningar till franska - traductions depuis le suédois - Lien permanent
Finalisation du 05 juin 2026 - affichage taille réelle sans zoom sous Firefox Optimisé écran 1920 x 1080 |
C'est mon seul tableau où l'huile est appliquée en relief, il respire constamment à la lumière du temps, il a une horloge interne et un capteur de luminosité.
" innan barnuppgången på Nynäshamnsvägen
- avant le lever de l'enfant sur la Route de Nynäshamn "
Hej,
le 15/XI/2019 je m'étais remis à peindre - après un arrêt des pinceaux depuis 1995 -
à l'issue de mon expédition finlandaise et suédoise à vélo
destinée à entamer ma retraite à 67 ans et essuyer mes larmes.
Un tableau que je n'ai terminé que aujourd'hui, le 30 mai 2026. Le silence des pinceaux était quotidiennement insupportable jusqu'à aujourd'hui. Un drame quotidien.
Une fois de plus je remets cette phrase suédoise que j'avais apprise un jour ou l'autre
au-dessus du Cercle Polaire au cours d'une de mes expéditions arctiques à vélo,
et que je répète si souvent dans mes multiples reportages >>>
Det finns ingen tillfällighet, det är bara ödet
/ il n'y a pas de hasard, ce n'est que le destin.
Ce tableau avait déjà commencé avec une histoire dense >>> clic >>> innan barnuppgången på Nynäshamnsvägen - avant le lever de l'enfant sur la Route de Nynäshamn | Thomas konstnär, Fredrik Wretman skulptör, Sofiane Pamart pianist och rappsångare, påve Franciskus
Mais aujourd'hui l'histoire de ce tableau est hallucinante.
J'ai donc enfin terminé ce tableau,
dans lequel le personnage central n'avait jamais trouvé ses nuances.
Je n'ai pas mis pour ceci comme d'habitude d'huile d'oeillette pour lisser.
Que je fasse aujourd'hui la mise en chrominance de ce personnage
est encore moins un hasard, et encore plus une suite logique destinale.
- Le 6ème roman que je traduis en ce moment, que j'avais mis sous le coude, pour traduire mon 7ème roman suédois,
et comme tous les autres que je n'ai pas choisis, et qui m'a été envoyé par un éditeur de Stockholm,
s'appelle "det sista konstverket - la dernière œuvre" ( voir Saison I ) - le personnage central est... une artiste suédoise dont la dernière expo a eu lieu à Brooklyn.
Mais elle a accepté de recevoir 3 enfants placés par la Protection de l'enfance.
Tous les 3 ont des mamans droguées, incapables, violentes.
Le 3ème avait été ramené chez sa vraie maman...
mais au chapitres 39, le jour de Noël, il appelle sa "jourmamman", qui le recherche sans en aviser les autorités.
Alors en traduisant ce chapitre 39, ce matin, ça m'a aidé à reprendre mes pinceaux
pour libérer de mon tableau le personnage central en filigrane et lui céder voie et caractère.
Et justement mon tableau montre au milieu de la route de Nynäshamn,
en automne aux bouleaux dorés (prise à vélo en 2019 au sud de Stockholm), un enfant couché.
Mais j'avais transformé le macadam en rivière,
et le gamin vert à droite fait bitsche-bastchele dans l'eau avec sa main,
et on ne saura jamais s'il aura réussi à sauver l'autre enfant hors du flot ou s'il va se noyer.
Donc je l'apprendrai dans les chapitres suivant de ma traduction
Bien à vous
Tåmas
ps: Pour la petite histoire, juste après le virage à gauche, un chevreuil était passé devant mon vélo le 15-10-2019 à 15h06.
------------------------------------------------------------------------
J'avais laissé en suspens la traduction de ce 6ème roman "Det sista konstverket" de Sofia Lundberg
pour traduire entre temps mon 7ème roman suédois "Din vilja sitter i skogen" de Mattias Timander
et voici le chapitre 39 du roman, page 147 à 149 >>>
John sov i baksätet, han var inlindad i den rutiga filten som alltid låg där som skydd för lädersätet. Hans ansikte var blekt, ögonen svullna av sömnbrist. Han var bara elva år, men så redan gammal och trött ut. Den lilla kroppen skumpade hit och dit när Ingrid svängde av vägen och körde in genom allé av svarta snötäckta lindar. Han gnydde svagt, började vakna till. Det stora huset var fortfarande upplyst, nästan alla fönster strålade som fyrkanter av guld i mörkret. Hon såg människor röra sig där inne. De var vakna, trots att julafton sedan länge hade övergått till juldagen.
Victor stod ute på gårdsplanen och väntade, i sin stora tjocka duffel. Det såg ut som att han hade stått där länge, han hade frost i skägget, kinderna var rödmosiga. Han gick bilen till mötes, öppnade dörren och lutade sig in över hennes axel. Betraktade den sovande pojken i baksätet.
”Vad har du gjort? Har du tagit honom?” mumlade han och kysste henne lätt på pannan.
John plirade yrvaket. När han förstod vem det var som stod där satte han sig tvärt upp och gnuggade ögonen.
”Hej vännen, välkommen hem”, sa Victor och sträckte fram armarna mot honom. John tvekade för en sekund, men sedan kastade han sig fram och tog emot omfamningen. Snyftade med ansiktet tryckt mot Victors axel.
Han hade inga skor på sig. De vita tubsockarna hade glidit fram och en lång bit hängde över tån. Victor försökte lyfta upp honom, men han ville inte bli buren. Han släppte Victors hand och sprang rakt över snön i strumplästen, och upp på verandan. Han försvann in genom dörren. Ingrid såg Hanna stå där och ta emot honom, de kramades, länge, verkade aldrig vilja släppa taget.
John dormait sur la banquette arrière, enveloppé dans la couverture à carreaux qui s'y trouvait toujours pour protéger les sièges en cuir. Son visage était pâle, ses yeux gonflés par le manque de sommeil. Il n'avait que onze ans, mais il avait déjà l'air si vieux et si fatigué. Son petit corps était secoué dans tous les sens quand Ingrid quitta la route et s’engagea dans l’allée bordée de tilleuls noirs recouverts de neige. Il gémit faiblement, commençant à se réveiller. La grande maison était toujours éclairée, presque toutes les fenêtres brillaient dans l’obscurité comme des carrés d’or. Elle vit des gens s’agiter à l’intérieur. Ils étaient réveillés, bien que le réveillon de Noël fût depuis longtemps passé et que le jour de Noël ait commencé.
Victor attendait dehors dans la cour, vêtu de son gros duffle-coat épais. On aurait dit qu’il était là depuis longtemps : il avait du givre dans la barbe, les joues rougies par le froid. Il vint à la rencontre de la voiture, ouvrit la portière et se pencha par-dessus son épaule. Il regarda le petit garçon endormi sur la banquette arrière.
« Qu’est-ce que tu as fait ? Tu l’as pris ? » murmura-t-il en l’embrassant légèrement sur le front.
John cligna des yeux, encore endormi. Lorsqu’il comprit qui se tenait là, il se redressa d’un coup et se frotta les yeux.
« Hej, salut mon ami, bienvenue à la maison », dit Victor en lui tendant les bras. John hésita une seconde, puis se jeta en avant et accepta l’étreinte. Il sanglota, le visage pressé contre l’épaule de Victor.
Il n’avait pas de chaussures. Ses chaussettes blanches avaient glissé et pendaient largement au-dessus de ses orteils. Victor essaya de le soulever, mais il ne voulait pas être porté. Il lâcha la main de Victor et courut à travers la neige, en chaussettes, jusqu’à la véranda. Il disparut derrière la porte. Ingrid vit Hanna qui l’attendait pour l’accueillir, ils se serrèrent longuement dans les bras, comme s’ils ne voulaient plus jamais se lâcher.
”Var hon verkligen okej med att du tog honom, mamman?” frågade Victor oroligt.
”Jag frågade inte”, svarade Ingrid kort och vände honom ryggen. Hon gick mot dörren men Victor sprang efter och stoppade henne, grep tag i hennes axel.
”Vad menar du? Tog du honom bara?”
”Ja.”
”Du är inte klok. Du kommer att få fängelse.”
”Du skulle sett hur det såg ut”, fräste Ingrid med tårarna brännande i ögonen. Hon krånglade sig loss från hans grepp och öppnade dörren in till värmen. ”Om det är någon som ska få fängelse så är det hon. Den så kallade mamman. Han har det bättre hos oss.”
”Du kan inte… det kommer att bli… det är någon annans barn, Ingrid.”
”Äh, håll tyst nu. Det är inte blodsbandet som avgör vems barn det är, det är kärleken. Jag var tvungen att rädda honom, det förstår du väl”, sa hon. ”Och nu måste vi ge John en riktig jul. Gå in och lägg upp lite mat till honom på en tallrik, fint, så att det ser festligt ut. Jag ska se om jag kan hitta någonting som vi kan slå in, så att han får paket.”
« Est-ce qu’elle était vraiment d’accord pour que tu l’emmènes, la maman ? » demanda Victor, inquiet.
« Je ne le lui ai pas demandé », répondit Ingrid laconiquement en lui tournant le dos. Elle se dirigea vers la porte, mais Victor courut après elle et l’arrêta en lui saisissant l’épaule.
« Comment ça ? Tu l’as emmené, juste comme ça ? »
« Oui. »
« Tu es complètement mahboul. Tu vas finir en prison. »
« Tu aurais dû voir comment c’était là-bas », siffla Ingrid, les larmes lui brûlant les yeux. Elle se dégagea de son étreinte et ouvrit la porte pour entrer dans le chaud. « Si quelqu’un doit aller en prison, c’est bien elle. Cette soi-disant mère. Il est mieux avec nous. »
« Tu ne peux pas… ça va être… c’est l’enfant de quelqu’un d’autre, Ingrid. »
« Oh, tais-toi maintenant. Ce n’est pas le lien du sang qui détermine à qui appartient l’enfant, c’est l’amour. Je devais le sauver, tu comprends bien ça », dit-elle. « Et maintenant, il faut qu’on offre à John un vrai Noël. Va lui mettre un peu de nourriture dans une assiette, joliment, pour que ça ait l’air festif. Je vais voir si je trouve quelque chose à emballer, pour qu’il ait un cadeau. »
”Först måste vi väl ringa polisen och tala om att han är här. Du kommer råka illa ut annars. Jag reser i väg på inspelning nästa vecka, det vet du. Hanna behöver dig, Grace behöver dig. Du kan inte riskera deras trygghet.”
”John behöver mig också.”
”Det blir bättre för dig om du ringer och berättar vad som har hänt.”
”Bättre för mig?”
”Ja.”
”Polisen måste väl ändå förstå att det här inte handlar om mig. Jag hittade en liten pojke, bara elva år gammal, i en lägenhet som såg ut som en knarkarkvart. Med halvnakna sovande människor och flaskor överallt.”
”Var det så illa?”
”Ja, det var det.”
”Jag tycker ändå att vi ska ringa.”
”Nej. Polisen får säga vad de vill. John rymde, för att det var för jävligt där han var. Jag hjälpte honom bara lite. De kommer inte börja leta i dag, det är jul.” Dessutom kommer det att ta ett tag innan de upptäcker att han är borta. Tro mig.”
Victor gnuggade skägget med ena handen, andedräkten steg som ett vitt moln framför hans ansikte. Han huttrade till och drog upp dörren. Ingrid trängde sig förbi honom och sprang upp för trappan. Upp till sovrummet och garderoben där hon hade gömt barnböcker och leksaker som hon köpt på rean. Men hon kom aldrig så långt, för i sängen låg John. Han hade lagt sig ovanpå täcket på hennes sida, med kläderna på. Han hade redan somnat. Hopkrupen till en liten boll. Hon lade sig sked bakom honom, strök honom över håret. Pannan var varm, fuktig. Han hade feber. Nu kom gråten, hon kunde inte hålla den inne längre. Tårarna rann ner för hennes kinder.
”Älskade unge”, viskade hon.
Hanna gläntade på dörren, hon hade lindat sitt täcke runt kroppen och hon så yrvaken ut.
”Få jag också sova här?” frågade hon och kröp upp och lade sig på andra sidan om John, utan att vänta på svar.
« Il faut d’abord appeler la police et leur dire qu’il est là. Sinon, tu vas avoir des ennuis. Je pars en tournage la semaine prochaine, tu le sais bien. Hanna a besoin de toi, Grace a besoin de toi. Tu ne peux pas mettre leur sécurité en danger. »
« John a aussi besoin de moi. »
« Tu t’en sortiras mieux si tu appelles pour expliquer ce qui s’est passé. »
« Mieux pour moi ? »
« Oui. »
« La police doit bien comprendre que ça ne me concerne pas. J’ai trouvé un petit garçon, âgé de seulement onze ans, dans un appartement qui ressemblait à un repaire de drogués. Avec des gens à moitié nus endormis et des bouteilles partout. »
« C’était si grave que ça ? »
« Oui, ça l’était. »
« Je pense quand même qu’on devrait appeler. »
« Non. La police n’a qu’à dire ce qu’elle veut. John s’est enfui parce que c’était trop horrible là où il était. Je l’ai juste aidé un peu. Ils ne vont pas commencer à le chercher aujourd’hui, c’est Noël. » En plus, ça va prendre un moment avant qu’ils se rendent compte qu’il a disparu. Crois-moi. »
Victor se frotta la barbe d'une main, son souffle formant un nuage blanc devant son visage. Il frissonna et ouvrit la porte. Ingrid se faufila devant lui et monta directement les escaliers. Vers la chambre et le dressing où elle avait caché les livres pour enfants et les jouets qu’elle avait achetés en solde. Mais elle n’alla pas aussi loin, car John était allongé dans le lit. Il s’était couché sur le côté à elle du lit, au-dessus de la couette, tout habillé. Il s’était déjà endormi. Recroquevillé en une petite boule. Elle se glissa derrière lui, lui caressa les cheveux. Son front était chaud, moite. Il avait de la fièvre. Les larmes lui montèrent alors aux yeux, elle ne pouvait plus les retenir. Elles coulaient sur ses joues.
« Enfant bien-aimé », murmura-t-elle.
Hanna entrouvrit la porte, elle avait enroulé sa couverture autour de son corps et semblait encore à moitié endormie.
« Je peux aussi dormir ici ? » demanda-t-elle avant de se glisser de l’autre côté de John, sans attendre de réponse.
clic ^^^
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
le chapitre 48 du roman, page 177 à 180 >>> ( photos prises à Stockholm, octobre 2019 )
Victor hade precis kommit efter en resa. Han ställde väskan mitt på köksbordet, och ur den plockade han upp godispåsar, flera stycken. Han tog fram några idolkort också, och delade ut dem till John, Hanna och Erik. Det var bilder på skådespelare, deras autografer var skrivna med svarta spritpennor. Hanna tryckte sin mot hjärtat.
”Hur var han? Var han snäll?” frågade hon.
”Han bar okej, lite svår”, sa Viktor och räckte en godisklubba till Grace.
Ingrid var snabbt där och tog den ur hennes hand. Flickan skrek gällt, munnen gapade som på en fågelunge.
”Hon är för liten, hon kan sätta den i halsen”, klagade Ingrid och rev upp en påse med geléhallon i stället. Hon knipsade av små bitar och lade dem på bordet framför flickan.
”Här, det är lika gott”, sa hon. Men flickan vägrade, hon grät och pekade på klubban, sträckte sina knubbiga små armar efter den. Hanna var snabbt där, hon tog upp en godisbit från bordet och tvingade in den hennes mun. Då tystnade hon och smackade ljudligt.
Erik stod lutad mot dörrkanten och tittade på dem. Han var klädd i blå arbetsbyxor med hängslen, och bar överkropp. Smuts och svett glänste på hans vitprickiga armar. Han hade precis målat det sista på punschverandan stuckatur. Victor räckte fram godispåsen mot honom.
Victor venait tout juste de rentrer d'un voyage. Il posa son sac au milieu de la table de la cuisine et en sortit plusieurs sachets de friandises. Il en sortit aussi quelques cartes de stars et les distribua à John, Hanna et Erik. C'étaient des photos d'acteurs, sur lesquelles leurs autographes étaient écrits au feutre noir. Hanna serra la sienne contre son cœur.
« Comment était-il ? Était-il gentil ? » demanda-t-elle.
« Il était okej, un peu lourd », répondit Viktor en tendant une sucette à Grace.
Ingrid s’empressa de la lui prendre des mains. La fillette poussa un cri strident, la bouche grande ouverte comme celle d’un oisillon.
« Elle est trop petite, elle pourrait la mettre au fond de la gorge », se plaignit Ingrid en ouvrant à la place un sachet de boulles de gomme à la framboise. Elle en coupa de petits morceaux et les posa sur la table devant la fillette.
« Tiens, c’est tout aussi bon », dit-elle. Mais la petite fille refusa, elle pleura et montra la sucette, tendant ses petits bras potelés vers elle. Hanna fut vite là, elle prit un bonbon sur la table et le lui enfonça dans la bouche. Elle se tut alors et se mit à mâcher bruyamment.
Erik était appuyé contre le cadre de la porte et les regardait. Il portait un pantalon de travail bleu à bretelles et avait le torse nu. La saleté et la sueur brillaient sur ses bras tachetés de blanc. Il venait de terminer de peindre les dernières touches sur les moulures de la véranda. Victor lui tendit le sachet de bonbons.
”Ta hela påsen, det är du värd. Du jobbar så hårt hela dagarna”, sa han.
”Det är bara roligt att ha någonting att göra. Jag spolade ur växthuset också, i förmiddags”, sa Erik och stoppade en hel näve godis i munnen. Det söta sockret smälte, fick det att vattnas. Han tog ytterligare några. ”Mm, jag var hungrig.”
”Du ska få en slant, för allt jobb. Jag hinner aldrig med själv, jag förstår inte hur vi ska klara oss när du åker till skolan.”
”Usch, det vill vi inte tänka på nu”, sa Ingrid. Hon höll i en skål med djupröda tomater i olika storlekar.
”Hanna och John har skördat i dag. Nu börjar de mogna. Vi kommer få äta tomater hela sommaren.”
”Ni borde sälja inte”, sa Erik. ”Hela växthuset är ja ju fullt. Öppna en butik.”
”Butik”, sa Victor och rynkade pannan. ”Det var inte det som var meningen.”
”Det var det väl. Du skulle bli bonde, minns du Inte? Det var därför du byggde växthuset”, skrattade Ingrid.
”Bonde? Du är väl filmregissör?” frågade Erik.
”Ja, det är han”, sa Ingrid. ”Men han har sådan väldig ångest ibland, först9r du, och då ska han alltid byta jobb.”
Victor rev ner väskan från bordet.
”Jaja, retas ni, ni har väl inget bättre för er”, muttrade han och välde ut en tomat från skålen. Han tog en stor tugga. ”Det är väl bara bra, ibland leder det till något gott i alla fall.”
”Jag menar allvar”, sa Erik. ”En liten gårdsbutik. Ni kan sälja era tavlor där också, de är fantastiska.
Hanna tittade osäkert på Ingrid.
”Har du visat honom?” sa hon generat, kinden blev röda.
Hon sneglade ut genom fönstret, mot ateljén som var inrymd i den gula förrådsbyggnaden bakom växthuset. Dörren stod på glänt, Erik hade stängt den så slarvigt att den måste han glidit upp igen. Det var inte Ingrid som hade öppnat den åt honom, han hade hittat nyckeln när han städade. Där inne, mot de råa träväggarna, stod dukarna lutade och rullade. Han hade inte kunnat motstå att bläddra igenom några av dem.
« Prends tout le sachet, tu le mérites. Tu travailles si dur toute la journée », dit-il.
« Ça me fait plaisir d’avoir quelque chose à faire. J’ai aussi nettoyé la serre ce matin », dit Erik en enfournant une poignée de bonbons dans sa bouche. Le sucre fondant lui mettait l’eau à la bouche. Il en prit encore quelques-uns. « Mmm, j’avais faim. »
« Tu vas recevoir un peu de sous pour tout ce travail. Je n’ai jamais le temps de m’en occuper moi-même, je ne sais pas comment on va s’en sortir quand tu iras à l’école. »
« Usch ! On ne veut pas y penser pour l’instant », dit Ingrid. Elle tenait un saladier rempli de tomates d’un rouge profond, de différentes tailles.
« Hanna et John les ont récoltées aujourd’hui. Elles commencent à mûrir. On va manger des tomates tout l’été. »
« Vous devriez les vendre », dit Erik. « La serre est pleine à craquer. Ouvrez une boutique. »
« Une boutique », dit Victor en fronçant les sourcils. « Ce n’était pas le but. »
« C'était bien ça. Tu devais devenir agriculteur, tu ne te souviens pas ? C'est pour ça que tu as construit la serre », rit Ingrid.
« Agriculteur ? Tu es bien réalisateur de cinéma ? » demanda Erik.
« Oui, il l’est », dit Ingrid. « Mais il est parfois tellement angoissé, tu comprends, et dans ce cas, il veut toujours changer de métier. »
Victor attrapa son sac sur la table.
« C’est bon, c’est bon, vous vous moquez, vous n’avez rien de mieux à faire », marmonna-t-il en sortant une tomate du saladier. Il en prit une grosse bouchée. « C’est peut-être mieux ainsi, parfois ça mène à quelque chose de bon, après tout. »
« Je suis sérieux », dit Erik. « Une petite boutique à la ferme. Vous pourrez y vendre vos tableaux aussi, ils sont fantastiques.
Hanna jeta un regard hésitant à Ingrid.
« Tu les lui as montrés ? » dit-elle, gênée, les joues rougissantes.
Elle jeta un coup d’œil par la fenêtre, vers l’atelier installé dans l’entrepôt jaune derrière la serre. La porte était entrouverte, Erik l’avait fermée si négligemment qu’elle avait dû se rouvrir toute seule. Ce n’était pas Ingrid qui la lui avait ouverte, il avait trouvé la clé en faisant le ménage. À l’intérieur, contre les murs en bois brut, les toiles étaient appuyées contre le mur, enroulées. Il n’avait pas pu s’empêcher d’en dérouler quelques-unes.
”Jag var nyfiken, så jag tog mig in själv. Vem av er har målat av mig?” frågade han. ”För det var väl jag som satt där, under äppelträdet?”
Hanna rusade i väg utan att säga någonting, Erik gick fram till fönstret och följde henne med blicken. Hon tog stigen ner mot ateljén, slet upp dörren på vid gavel och försvann in. Hon var mest där, hela dagarna. Gömde sig för världen och släppte inte in någon. Han hade försökt knacka på många gånger, men hon kom alltid ut, släppte aldrig in. Och nu var hon arg på honom för att han hade gått in ändå.
Han undrade hur länge det skulle hålla i sig.
”Gissa vem”, sa Ingrid och kom fram bakom hans rygg, hon skrattade till. ”Visst är hon duktig. Hon är bara tretton år, det är otroligt egentligen, vilken teknik hon har.”
”Ja, är det du som har lärt henne?”
”Vi målar tillsammans lite då och då, när jag får en stund över. Men mest är hon där inne själv, hon har det i sig naturligt, det är som om bilderna finns där inom henne. Och hon vet precis hur hon ska få ut dem. Kom, vi går ner till henne. Så ska du få se allt.”
Det dunkade och smällde där inne, det hördes på långt håll. När Erik öppnade dörren hade Hanna redan slitit bort flera dukar från ramarna och rullat ihop dem. Hon stuvade undan dem i en låda där det redan låg rullar, tryckte ner dem längst in.
”Vad gör du?” frågade Erik och plockade upp de tomma ramarna. ”Finns det ännu fler på mig?”
Hannas röda kinder skvallrade om att det var så, trots att hon undvek att svara på hans fråga.
”Jag vill i alla fall köpa den där jag sitter under äppelträdet. Den var fantastiskt. Jag bjuder… tio kronor.”
”Den är inte att salu”, muttrade Hanna.
« J’étais curieux, alors je suis entré de moi-même. Qui d’entre vous m’a peint ? » demanda-t-il. « Car c’était bien moi qui étais assis là, sous le pommier, n’est-ce pas ? »
Hanna s’enfuit sans dire un mot, Erik s’approcha de la fenêtre et la suivit du regard. Elle emprunta le sentier qui descendait vers l’atelier, ouvrit la porte en grand et disparut à l’intérieur. Elle passait la plupart de son temps là-bas, toute la journée. Elle se cachait du monde et ne laissait entrer personne. Il avait essayé de frapper à la porte à plusieurs reprises, mais elle sortait toujours, sans jamais le laisser entrer. Et maintenant, elle lui en voulait d’être entré quand même. Il se demandait combien de temps cela allait durer.
« Devine qui c’est », dit Ingrid en surgissant derrière lui, elle eut un petit rire. « Elle est douée, n’est-ce pas ? Elle n’a que treize ans, c’est incroyable en fait, la technique qu’elle a. »
« Oui, c’est toi qui lui as appris ? »
« On peint ensemble de temps en temps, quand j’ai un moment de libre. Mais la plupart du temps, elle est là-dedans toute seule, elle a ça en elle de façon innée, c’est comme si les images étaient là, en elle. Et elle sait exactement comment les faire sortir. Viens, on descend la voir. Comme ça tu pourras tout voir. »
Ça martelait et ça claquait là-dedans, on l’entendait de loin. Quand Erik ouvrit la porte, Hanna avait déjà arraché plusieurs toiles de leurs châssis et les avait enroulées. Elle les rangea dans une boîte où se trouvaient déjà des rouleaux, en les enfonçant au fond.
« Qu’est-ce que tu fais ? » demanda Erik en ramassant les châssis vides. « Y en a-t-il encore d’autres avec moi ? »
Les joues rouges d’Hanna trahissaient la vérité, même si elle évitait de répondre à sa question.
« En tout cas, je veux acheter celle où je suis assis sous le pommier. Elle était fantastique. J’en offre… dix couronnes. »
« Elle n’est pas à vendre », marmonna Hanna.
”Kom igen, snälla. Du kan bli rik på det här, pyret. Du har talang”, sa Erik och hukade sig lite för att komma i ögonhöjd med henne. Hon mötte blygt hans blick, men slog snabbt undan den igen och fortsatte med det hon höll på med. Det var så svart att komma nära henne, det var som om hon var omsluten av en osynlig bubbla.
Ingrid vecklade ut ett staffli och ställde det mitt i rummet, hon räckte fram en palett till Erik, och en pensel.
”Prova lite också. Du kan väl försöka måla av Hanna”, sa Ingrid.
Erik borstade händerna mot varandra, den intorkade leran blev till ett dammoln, han var svart under naglarna.
”Hanna. Oj, jag som knappt kan måla en streckgubbe”, sa han och greppade penseln.
”Vilka färger vil du ha?” frågade Ingrid.
”Röd” sa han.
”Röd, bara röd, det var ett konstigt val. Du ska väl måla någonting ordentligt?”
Ingrid ställde upp en bit ojämnt skuren kartong på staffliet.
”Du få riktig canvas när du blir mer va”, förklarade hon.
Han nickade. Doppade penseln i den röda färgklicken, jobbade in den ordentligt. Sedan målade han ett stort hjärta, med ben och armar och krulligt hår som stod åt alla håll. Han tog ett steg tillbaka.
”Så där”, sa han nöjt. ”Det skulle kunna vara vem som helst av er två, när jag tänker efter.”
« Allez, s'il te plaît. Tu pourrais devenir riche avec ça, ma petite. Tu as du talent », dit Erik en s'accroupissant légèrement pour se mettre à la hauteur de ses yeux. Elle croisa timidement son regard, mais le détourna rapidement pour reprendre ce qu'elle était en train de faire. C'était tellement difficile de s'approcher d'elle, c'était comme si elle était enfermée dans une bulle invisible.
Ingrid déplia un chevalet et le plaça au milieu de la pièce, elle tendit une palette à Erik, ainsi qu’un pinceau.
« Essaie un peu toi aussi. Tu pourrais essayer de peindre Hanna », dit Ingrid.
Erik frotta ses mains l’une contre l’autre, la boue séchée se transforma en un nuage de poussière, il était noir sous les ongles.
« Hanna. Oh là là, moi qui sais à peine dessiner un bonhomme-allumette », dit-il en saisissant le pinceau.
« Quelles couleurs veux-tu ? » demanda Ingrid.
« Rouge », répondit-il.
« Du rouge, juste du rouge, c’était un choix bizarre. Tu vas bien peindre quelque chose de correct ? »
Ingrid posa sur le chevalet un morceau de carton découpé de manière irrégulière.
« Tu auras une vraie toile quand tu seras plus grand », expliqua-t-elle.
Il acquiesça. Il appliqua le pinceau dans la boulle de peinture rouge sortie du tube, l’étala soigneusement. Puis il peignit un grand cœur, avec des jambes, des bras et des cheveux bouclés qui partaient dans tous les sens. Il fit un pas en arrière.
« Voilà », dit-il, satisfait. « Ça pourrait être n’importe laquelle de vous deux, quand j’y pense vraiment. »





Commentaires
un ancien étudiant m'a écrit ceci en voyant mon tableau en ligne >>>